Uppdrag två: IKEA

Uppdrag två var på IKEA. Jag skulle jobba några dagar för att täcka upp under höstlovsveckan, då många klokt nog hade sjukanmält sig.

Vi var på ett hiskeligt stort lager där vi skulle plocka varor. Det var jag och en till snubbe från mitt bemanningsföretag som jag aldrig hade sätt innan. Vi går bredvid ett tag och får instruktioner av mr. glad Ikeaarbetare. Han förklarar precis hur vi skall göra, bara hämta orderna, leta reda på hyllan och lasta ned den. Ibland ligger möblerna riktigt högt upp. Då måste man be en kille på truck plocka ned dem åt en – ”Den må heises!”, skriker någon.

På Ikeas kantin köper vi billig mat, och mr. gladikeaarbetare skryter om företaget. Han berättar stolt att Ikea minsann fortfarande är ett familjeföretag, och vilken ung arbetsplats det är.

Den andre killen som går bredvid, frågar om det inte är lite som att komma hem och om jag inte är lite stolt över att jobba på IKEA som svensk här i Norge.

- Näe, säger jag, han Kamprad var ju nazist och jag känner mig inte att jag har något särkskilt att vara stolt över. Jag skulle säkert kunna komma på betydligt mycket värre skällsord efter den förmiddagen.

Det finns tydligen inga officiella pauser, och det verkar inte finnas några kollektiva pauser heller. När vi har haft våra 40 minuter lunch – exakt 40 minuter – är det dags att vara tillbaka på pricken 40 minuter efter att man har gått.

När det är 10 minuter kvar på dagen och jag är svintrött, frågar jag dumt nog mr. gladikeaarbetare vad jag skall göra med ordern. Jag kommer inte att hinna färdigt med den innan jag slutar.

- Ja jobba bara ända fram till klockan tio och sedan kan du ge den till någon annan.

Fan vilken idiot! Vem fan jobbar exakt fram till när han skall sluta?

Det är ju fan inte du som tjänar på att du sliter ut dig på det här jobbet, det är den gamle nazisten Kamprad och hans snåla jävla smålandssläkt.

Jag maskar runt lite och lommar sedan ut för att ta den blågula IKEA bussen hem.

Svenska smilchefer och duktiga jävlar(extrachefer)

Jag kom sent till jobbet och var tvungen att småspringa fram till lagret.

Jag lyckades ta mig in rätt obemärkt tror jag. Man vet aldrig på IKEA (i alla fall inte när man är tillfälligt inhyrd). Plikttrogna ögon vakar. Jag traskade runt och hämtade varor några timmar, tog smygpauser på sängavdelningen och gick på toa så länge jag kände att det fanns utrymme till.

Det var rätt lugnt och jag hann snacka en del med folk, medan vi väntade på att orderna skulle skrivas ut.

Personalen består av unga Oslosvenskar, invandrare som många gånger först kommit till Sverige och sedan dragit vidare till Oslo, när de blivit för less på arbetsförmedlingens förnedring, jävliga praktikplatser och snabbmatsslaveri. Jag träffade en somalier som sa att arbetsförmedlingen var det värsta stället i världen. Han hade haft praktik i ett år på ICA utan att få annat jobb där. Han tjänade 5500 i månaden på ett heltidsjobb. Arbetsköparen var inte intresserad av att anställa honom, men gärna att han skulle fortsätta praktisera. Sedan finns här en del norrmän, men det talas mycket engelska på lagret.

Idag hade vi en svensk chef. Han kom fram och presenterade sig glatt och kollade hur länge vi skulle jobba. Jag kände genast förakt för honom när han började berömma på bred stockholmska ”Jättebra! Suveränt!”, etc. Jag såg inte så mycket av honom under dagen, men däremot hans lakejer. Det är några snubbar som har jobbat länge på lagret, som är inofficiella förmän och som lätt blir förbannade om man står och pratar med någon. När det är någon nysanställd eller någon av oss från bemanningen, kan de ryta till medan de försöker skämta eller tala i lite mildare ton till de som är fastanställda och som många gånger är deras kompisar.

En av bemanningsjobbarna fick rejält med skit av dem idag, sedan han gjort fel på några ordrer. Och igår var en underchef på min somaliske kompis för att han var 10 minuter försenad från matrasten. Sedan såg jag inte min kompis mer.

Cheferna skall vara förstående och humana smilfinkar, och underhuggarna och låtsascheferna är dom som skrämmer dig.

När jag gick av passet ikväll, någon minut innan tio, sa jag till smilfinkeln att jag skulle gå, men att jag hade några ”plock” kvar på min kärra. Varpå han sa:

- Kan du inte bara ta dom då?

- Nej, jag slutar nu, sa jag

- Jaha!, sa smilfinkeln och lyckades inte riktigt hålla masken. Fan ta honom.

Under min tid på lagret får vi ändå till situationer där vi blir hängandes, medan orderna tickar ut. Vi skiter i det en liten stund, slappnar av och snackar om annat, som t.ex. vad vi ligger på lönemässigt. Vi från bemanningen ligger alla på 120 kr., medan de lägst avlönade fastanställda har 138. Vi snackar också om andra uppdrag vi varit på och hur de har varit, tills en av chefens lakejer dundrar fram – halvt på skoj, halvt på allvar – och sätter oss i arbete.

Jag gör klart uppdraget, är helt slut och rätt bister efter att ha sätt hur det fungerar på Ikea. Jag blir seg och oföretagsam av kvällspassen, som visserligen ger lite mer klirr i kassan, men som sabbar mitt sociala liv och gör att jag bara sover bort förmiddagarna. Så jag ser fram emot några dagars ledigt, och säger till min konsulent att jag skall hem när han ringer och frågar vad jag skall göra till helgen. Misstag.

Arbetslöshet

Jag kommer tillbaka efter en helg hos mina föräldrar och på måndag har inte bemanningsföretaget ringt. Jag går och väntar, börjar planera att sticka ut och söka jobb på någon restaurang, anmäla mig till ett annat bemanningsföretag, men jag kommer liksom inte igång.

Timmarna går fort. Jag får göra en kraftsamling för att städa och ta disken, ingen ringer. Jag ringer och en tveksam konsulent svarar:

- Jaså du har tänkt att stanna kvar i Oslo nu? Nej, tyvärr vi har inget uppdrag just nu.

- Nähe.

Jag skriver ett mail dagen därpå och blir alltmer stressad. Jag vill fan inte gå och dra här. Jag behöver ju pengar till det dyra Oslolivet och för att kunna spara en slant. Fan.

Jag vet att konsulenten försöker skuldbelägga mig med sina ord och sin tveksamhet. Han hade antagligen ett uppdrag på gång innan jag stack hem till Sverige på torsdagen. Ligger man inte på och är flexibel på deras villkor kan man bli bestraffad genom att man inte får jobb, blir tilldelad dåliga uppdrag, eller att man får gå ner i lön. Speciellt när man är ny som jag och inte har något större förtroende, eller inte är ”behövd” på ett uppdrag, sitter man löst.

Jag minns hur det länge jag satt framför datorn när jag skulle registrera mig som arbetssökande. Det tog över en timme och jag fick göra meningslösa test för att ”ha större chans att få jobb”.

När man är arbetslös stannar livet upp. Det skall vara besvärligt och man skall vara tacksam, känna sig utvald som får sälja sin arbetskraft till bemanningsföretaget som ju lever på att sälja oss som varor till andra företag. Och det blir mindre kvar till oss.

De tar givetvis alltid rejält med procent på våran – med norska mått – låga lön, och plockar sedan ut nästan hälften av den extrabetalning vi skulle ha fått för obekväm arbetstid, för att vi offrar en eftermiddags vila.

Efter att jag legat på i tre dagar och hört av mig för varje liten småsak jag kan komma på, och med en liten extrahälsning om att jag är väldigt sugen på att komma på jobb, ringer dom. Det kan låta kort, men för mig är det en evighet. Jag har kommit till den förlovade staden för att tjäna pengar, inte för att vara arbetslös när det kryllar av jobb som alla säger. Då känns det extra värdelöst.