Jag skall på ett packjobb där det tydligen varit problem med anställda från mitt bemanningsföretag som varit lite för ”laid back”, som min konsulent uttrycker det.
Men om jag bara jobba på bra så skall jag nog kunna bli kvar ända till jul. Din förra konsulent var ju förnöjd med deg fra tidligere oppdrag, lägger hon till.
Jag skall alltså komma till en fascistarbetsplats och vara duktig idiot, gött mos eller inte alls..
Jag säger givetvis ingenting utan spelar med och säger att det inte skall bli några problem.
Klockan 07:45 morgonen därefter har jag hittat upp till företaget som säljer och levererar kinesiska lampor.
Vi är fem bemanningssvenskar på företaget, avdelningschefen som är norrman ler mot mig i början. Där är två norrmän till som är från samma bemanningsföretag, men de båda verkar lite ”fastare” på jobbet. Därtill finns fyra fastanställda norrmän, varav en är ung och jobbar med oss, medan de andra bildar ett eget litet garde av gamla rävar som inte tar skit av chefen. Därtill dyker en äldre halvchef upp då och då, och pysslar med order och håller ett vakande öga över oss.
Till en början är jag ganska spänd, men slappnar gradvis allteftersom mina nya arbetskamrater berättar vad det är för regler som verkligen gäller på arbetsplatsen. Jag får veta att det är viktigt att se upptagen ut och jobba när den fete jäveln kommer ner på lagret.
Alla på lagret utom cheferna och rövslickaren hatar honom, men han kan få folk kickade så det gäller att vara försiktig när han är i närheten (vi får inte ens prata medan vi packar). Han brukar stå några minuter och fixa med ordrarna medan hårda blickar betraktar honom. Jag får också veta att rasterna går att dra ut på rätt mycket, utöver de 10 minuter vi har före och efter lunch.
Jag kommer rätt snabbt in i gemenskapen. Arbetskamraterna är justa och jobbet kändes helt okej. Vi tar småpauser, snackar eller leker medan vi jobbar eller avbryter lite grann, sitter på toa och läser tidningen. De fastanställda har själva sagt upp en rökning förbjuden-skylt på en av toaletterna, medan den andra är rökområde. Så länge man jobbar på när chefen är i närheten och ser extra sammanbiten och håller käften när den fete jäveln är på plats så fungerar det rätt bra.
De fastanställda – som alla har jobbat på lagret mycket länge – ger oss mycket handlingsutrymme för att jobba mindre och ha det trevligare på jobbet. De går alltid först på paus oftast fem minuter innan pausen börjar och de stannar kvar upp till tio minuter att pausen har slutat. På det sättet kunde vi stå brevid dem eftersom chefen hade börjat springa upp till kantinen för att hämta oss tillbaka till arbete. Han hotar med löneavdrag, men vi vet att vi är skyddade av att vi drar ut på pausen tillsammans. Chefen har mycket respekt för gubbarna och drar sig längre för att säga till oss där. De tar också varje tillfälle de kan till att håna chefen och alla de andra kostymmänniskorna som kommer ner till lagret.
Vi skyddar också varandra genom att dölja fel som händer då och då. Till exempel en vara som inte kommit med en leverans, eftersom man har en stressig dag, ställs undan eller försvinner, eller så ignorerar alla den bara så att misstaget hålls borta från chefen. Allting känns lugnt när jag har börjat komma in i lunken med förlängda pauser, maskning för att hinna prata lite med arbetskompisarna och vila benen, eller småflina när cheferna blir hånade. Det är små saker som vi skapar tillsammans mot de som försöker kontrollera oss.
Vi resonerar ett tag om att komma tillbaka i tid efter pausen eftersom chefen springer upp och hotar oss, givetvis för att senare fortsätta med våra förlängda pauser. De där extrapauserna är viktiga för oss. Dagarna är ansträngande och många av oss ville orka jobba övertid för att tjäna de där extrapengarna som är så sköna att se på kontot. Men vi hinner inte börja pröva det för ens..
Avskedandet
När jag efter en och en halv vecka tyckte att jag fattade reglerna och hur jag skulle kunna hålla mig kvar på jobbet utan att behöva slita ut mig så började början till slutet.
Jag var helt slut efter en ganska stressig helg när vi på måndag fick frågan om vi kunde jobba övertid till klockan 9. Uppenbarligen så höll jag för lågt tempo när jag knappade in nummer på ordrarna i datorn, för chefen hade snackat skit om mig inför några arbetskamrater när de var ute och rökte. Jag hade också släpat fram en extra stol att sitta på, medan vi knappade in numren, vilket han också retade sig på. Jag hade också tagit initiativ till två pauser på kvällen, istället för en, som chefen hade dragit igenom. Han utnyttjade det faktum att vi inte hade några rutiner för kvällarna och att de fastanställda gubbarna aldrig jobbade övertid. En av mina jobbarkompisar varnade mig att chefen hade snackat skit om mig och han brukade göra det innan han sparkade folk.
Jag blev rätt nojig och försökte öka tempot i lägen chefen var i närheten. Man blir väldigt trött av att packa balar hela tiden. På det sättet hade vi som bara packade, ett sämre läge en de som kunde varva med att köra truck.
Jag trodde nog att jag skulle få vara kvar, när en arbetskompis från samma bemanningsföretag berättade att vi hade fått kicken båda två, efter att hon hade snackat med vår gemensamma konsulent. Vi hade i alla fall fått nya jobb båda två. Antagligen för att konsulenten trodde att det bemanningsföretag vi jobbade för var motarbetat av chefen, vilket vi givetvis fyllde i och bedyrade vår arbetsinsats för att ha chans på ett okej jobb.
Det var typiskt vår konflikträdde, paranoide, fege chef att han inte sa till oss att vi hade fått sparken, utan att han bara hörde av sig till bemanningsföretaget.
Jag undvek att arbeta resten av dagen och gick runt och snackade skit om chefen, eftersom jag visste att jag hade nytt jobb. Jag konfronterade också chefen och undrade om han tyckte att vi hade jobbat dåligt. Han svarade undvikande att det var lite av och till, innan han smet ut. Jag grämde mig rätt mycket över att jag inte hade snott någon sänglampa, att jag hade slitit i onödan hela veckan när jag ändå skulle få sparken och att vi var så totalt maktlös mot den fete jäveln och chefen.
Det var jävligt skönt att lämna lagerjobbet, men det kändes samtidigt pissigt att lämna ett bra gäng, något som vi faktiskt hann bli. Jag fick i alla fall några saker riktigt klara. Nämligen att nästan alla chefer är svin och att det finns ingen jävla rätt i arbetslivet annat än den vi tar oss själva. Det är vi emot dom.
Sarkasmen och föraktet som gubbarna öppet visade mot cheferna, skulle man kunna skriva en hel bok om. Det hade också varit intressant att se om deras motstånd tog sig andra former än maskning och öppet visat förakt för cheferna.
Jag tänker i efterhand att jag stressade onödigt mycket inför jobbet, men jag kände mig rätt osäker på om jag skulle kunna få ett nytt jobb snabbt innan jag fick kicken. Ett sätt att försäkra sig är att snacka med kompisar som jobbar på andra bemanningsföretag och anmäla sig där också. På det sättet har man något att falla tillbaka på ifall man blir straffad av de bemanningsföretag man jobbar för.
Jag är övertygad att om vi hade fått än bättre sammanhållning hade vi kanske kunnat hindra inflödet och utflödet av bemanningsarbetare. Vi hade i så fall varit tvungna att mer öppet söka kontakt och samarbeta med de fastanställda. Men det är inte lätt att motivera kamp på en rätt hård arbetsplats när man vet att det finns betydligt softare uppdrag som väntar.
Jag vill avsluta med att berätta vad en av de hårdaste gubbarna sa till mig en gång.
-Det är bare svensker og dommehäster som arbeider raskt.
Det var ju sant men ia hade inte samma utrymme som honom att ta det lugnt.
No comments:
Post a Comment