Uppdrag 3: Packjobb

Jag skall på ett packjobb där det tydligen varit problem med anställda från mitt bemanningsföretag som varit lite för ”laid back”, som min konsulent uttrycker det.

Men om jag bara jobba på bra så skall jag nog kunna bli kvar ända till jul. Din förra konsulent var ju förnöjd med deg fra tidligere oppdrag, lägger hon till.

Jag skall alltså komma till en fascistarbetsplats och vara duktig idiot, gött mos eller inte alls..

Jag säger givetvis ingenting utan spelar med och säger att det inte skall bli några problem.

Klockan 07:45 morgonen därefter har jag hittat upp till företaget som säljer och levererar kinesiska lampor.

Vi är fem bemanningssvenskar på företaget, avdelningschefen som är norrman ler mot mig i början. Där är två norrmän till som är från samma bemanningsföretag, men de båda verkar lite ”fastare” på jobbet. Därtill finns fyra fastanställda norrmän, varav en är ung och jobbar med oss, medan de andra bildar ett eget litet garde av gamla rävar som inte tar skit av chefen. Därtill dyker en äldre halvchef upp då och då, och pysslar med order och håller ett vakande öga över oss.

Till en början är jag ganska spänd, men slappnar gradvis allteftersom mina nya arbetskamrater berättar vad det är för regler som verkligen gäller på arbetsplatsen. Jag får veta att det är viktigt att se upptagen ut och jobba när den fete jäveln kommer ner på lagret.

Alla på lagret utom cheferna och rövslickaren hatar honom, men han kan få folk kickade så det gäller att vara försiktig när han är i närheten (vi får inte ens prata medan vi packar). Han brukar stå några minuter och fixa med ordrarna medan hårda blickar betraktar honom. Jag får också veta att rasterna går att dra ut på rätt mycket, utöver de 10 minuter vi har före och efter lunch.

Jag kommer rätt snabbt in i gemenskapen. Arbetskamraterna är justa och jobbet kändes helt okej. Vi tar småpauser, snackar eller leker medan vi jobbar eller avbryter lite grann, sitter på toa och läser tidningen. De fastanställda har själva sagt upp en rökning förbjuden-skylt på en av toaletterna, medan den andra är rökområde. Så länge man jobbar på när chefen är i närheten och ser extra sammanbiten och håller käften när den fete jäveln är på plats så fungerar det rätt bra.

De fastanställda – som alla har jobbat på lagret mycket länge – ger oss mycket handlingsutrymme för att jobba mindre och ha det trevligare på jobbet. De går alltid först på paus oftast fem minuter innan pausen börjar och de stannar kvar upp till tio minuter att pausen har slutat. På det sättet kunde vi stå brevid dem eftersom chefen hade börjat springa upp till kantinen för att hämta oss tillbaka till arbete. Han hotar med löneavdrag, men vi vet att vi är skyddade av att vi drar ut på pausen tillsammans. Chefen har mycket respekt för gubbarna och drar sig längre för att säga till oss där. De tar också varje tillfälle de kan till att håna chefen och alla de andra kostymmänniskorna som kommer ner till lagret.

Vi skyddar också varandra genom att dölja fel som händer då och då. Till exempel en vara som inte kommit med en leverans, eftersom man har en stressig dag, ställs undan eller försvinner, eller så ignorerar alla den bara så att misstaget hålls borta från chefen. Allting känns lugnt när jag har börjat komma in i lunken med förlängda pauser, maskning för att hinna prata lite med arbetskompisarna och vila benen, eller småflina när cheferna blir hånade. Det är små saker som vi skapar tillsammans mot de som försöker kontrollera oss.

Vi resonerar ett tag om att komma tillbaka i tid efter pausen eftersom chefen springer upp och hotar oss, givetvis för att senare fortsätta med våra förlängda pauser. De där extrapauserna är viktiga för oss. Dagarna är ansträngande och många av oss ville orka jobba övertid för att tjäna de där extrapengarna som är så sköna att se på kontot. Men vi hinner inte börja pröva det för ens..

Avskedandet

När jag efter en och en halv vecka tyckte att jag fattade reglerna och hur jag skulle kunna hålla mig kvar på jobbet utan att behöva slita ut mig så började början till slutet.

Jag var helt slut efter en ganska stressig helg när vi på måndag fick frågan om vi kunde jobba övertid till klockan 9. Uppenbarligen så höll jag för lågt tempo när jag knappade in nummer på ordrarna i datorn, för chefen hade snackat skit om mig inför några arbetskamrater när de var ute och rökte. Jag hade också släpat fram en extra stol att sitta på, medan vi knappade in numren, vilket han också retade sig på. Jag hade också tagit initiativ till två pauser på kvällen, istället för en, som chefen hade dragit igenom. Han utnyttjade det faktum att vi inte hade några rutiner för kvällarna och att de fastanställda gubbarna aldrig jobbade övertid. En av mina jobbarkompisar varnade mig att chefen hade snackat skit om mig och han brukade göra det innan han sparkade folk.

Jag blev rätt nojig och försökte öka tempot i lägen chefen var i närheten. Man blir väldigt trött av att packa balar hela tiden. På det sättet hade vi som bara packade, ett sämre läge en de som kunde varva med att köra truck.

Jag trodde nog att jag skulle få vara kvar, när en arbetskompis från samma bemanningsföretag berättade att vi hade fått kicken båda två, efter att hon hade snackat med vår gemensamma konsulent. Vi hade i alla fall fått nya jobb båda två. Antagligen för att konsulenten trodde att det bemanningsföretag vi jobbade för var motarbetat av chefen, vilket vi givetvis fyllde i och bedyrade vår arbetsinsats för att ha chans på ett okej jobb.

Det var typiskt vår konflikträdde, paranoide, fege chef att han inte sa till oss att vi hade fått sparken, utan att han bara hörde av sig till bemanningsföretaget.

Jag undvek att arbeta resten av dagen och gick runt och snackade skit om chefen, eftersom jag visste att jag hade nytt jobb. Jag konfronterade också chefen och undrade om han tyckte att vi hade jobbat dåligt. Han svarade undvikande att det var lite av och till, innan han smet ut. Jag grämde mig rätt mycket över att jag inte hade snott någon sänglampa, att jag hade slitit i onödan hela veckan när jag ändå skulle få sparken och att vi var så totalt maktlös mot den fete jäveln och chefen.

Det var jävligt skönt att lämna lagerjobbet, men det kändes samtidigt pissigt att lämna ett bra gäng, något som vi faktiskt hann bli. Jag fick i alla fall några saker riktigt klara. Nämligen att nästan alla chefer är svin och att det finns ingen jävla rätt i arbetslivet annat än den vi tar oss själva. Det är vi emot dom.

Sarkasmen och föraktet som gubbarna öppet visade mot cheferna, skulle man kunna skriva en hel bok om. Det hade också varit intressant att se om deras motstånd tog sig andra former än maskning och öppet visat förakt för cheferna.

Jag tänker i efterhand att jag stressade onödigt mycket inför jobbet, men jag kände mig rätt osäker på om jag skulle kunna få ett nytt jobb snabbt innan jag fick kicken. Ett sätt att försäkra sig är att snacka med kompisar som jobbar på andra bemanningsföretag och anmäla sig där också. På det sättet har man något att falla tillbaka på ifall man blir straffad av de bemanningsföretag man jobbar för.

Jag är övertygad att om vi hade fått än bättre sammanhållning hade vi kanske kunnat hindra inflödet och utflödet av bemanningsarbetare. Vi hade i så fall varit tvungna att mer öppet söka kontakt och samarbeta med de fastanställda. Men det är inte lätt att motivera kamp på en rätt hård arbetsplats när man vet att det finns betydligt softare uppdrag som väntar.

Jag vill avsluta med att berätta vad en av de hårdaste gubbarna sa till mig en gång.

-Det är bare svensker og dommehäster som arbeider raskt.

Det var ju sant men ia hade inte samma utrymme som honom att ta det lugnt.

Uppdrag två: IKEA

Uppdrag två var på IKEA. Jag skulle jobba några dagar för att täcka upp under höstlovsveckan, då många klokt nog hade sjukanmält sig.

Vi var på ett hiskeligt stort lager där vi skulle plocka varor. Det var jag och en till snubbe från mitt bemanningsföretag som jag aldrig hade sätt innan. Vi går bredvid ett tag och får instruktioner av mr. glad Ikeaarbetare. Han förklarar precis hur vi skall göra, bara hämta orderna, leta reda på hyllan och lasta ned den. Ibland ligger möblerna riktigt högt upp. Då måste man be en kille på truck plocka ned dem åt en – ”Den må heises!”, skriker någon.

På Ikeas kantin köper vi billig mat, och mr. gladikeaarbetare skryter om företaget. Han berättar stolt att Ikea minsann fortfarande är ett familjeföretag, och vilken ung arbetsplats det är.

Den andre killen som går bredvid, frågar om det inte är lite som att komma hem och om jag inte är lite stolt över att jobba på IKEA som svensk här i Norge.

- Näe, säger jag, han Kamprad var ju nazist och jag känner mig inte att jag har något särkskilt att vara stolt över. Jag skulle säkert kunna komma på betydligt mycket värre skällsord efter den förmiddagen.

Det finns tydligen inga officiella pauser, och det verkar inte finnas några kollektiva pauser heller. När vi har haft våra 40 minuter lunch – exakt 40 minuter – är det dags att vara tillbaka på pricken 40 minuter efter att man har gått.

När det är 10 minuter kvar på dagen och jag är svintrött, frågar jag dumt nog mr. gladikeaarbetare vad jag skall göra med ordern. Jag kommer inte att hinna färdigt med den innan jag slutar.

- Ja jobba bara ända fram till klockan tio och sedan kan du ge den till någon annan.

Fan vilken idiot! Vem fan jobbar exakt fram till när han skall sluta?

Det är ju fan inte du som tjänar på att du sliter ut dig på det här jobbet, det är den gamle nazisten Kamprad och hans snåla jävla smålandssläkt.

Jag maskar runt lite och lommar sedan ut för att ta den blågula IKEA bussen hem.

Svenska smilchefer och duktiga jävlar(extrachefer)

Jag kom sent till jobbet och var tvungen att småspringa fram till lagret.

Jag lyckades ta mig in rätt obemärkt tror jag. Man vet aldrig på IKEA (i alla fall inte när man är tillfälligt inhyrd). Plikttrogna ögon vakar. Jag traskade runt och hämtade varor några timmar, tog smygpauser på sängavdelningen och gick på toa så länge jag kände att det fanns utrymme till.

Det var rätt lugnt och jag hann snacka en del med folk, medan vi väntade på att orderna skulle skrivas ut.

Personalen består av unga Oslosvenskar, invandrare som många gånger först kommit till Sverige och sedan dragit vidare till Oslo, när de blivit för less på arbetsförmedlingens förnedring, jävliga praktikplatser och snabbmatsslaveri. Jag träffade en somalier som sa att arbetsförmedlingen var det värsta stället i världen. Han hade haft praktik i ett år på ICA utan att få annat jobb där. Han tjänade 5500 i månaden på ett heltidsjobb. Arbetsköparen var inte intresserad av att anställa honom, men gärna att han skulle fortsätta praktisera. Sedan finns här en del norrmän, men det talas mycket engelska på lagret.

Idag hade vi en svensk chef. Han kom fram och presenterade sig glatt och kollade hur länge vi skulle jobba. Jag kände genast förakt för honom när han började berömma på bred stockholmska ”Jättebra! Suveränt!”, etc. Jag såg inte så mycket av honom under dagen, men däremot hans lakejer. Det är några snubbar som har jobbat länge på lagret, som är inofficiella förmän och som lätt blir förbannade om man står och pratar med någon. När det är någon nysanställd eller någon av oss från bemanningen, kan de ryta till medan de försöker skämta eller tala i lite mildare ton till de som är fastanställda och som många gånger är deras kompisar.

En av bemanningsjobbarna fick rejält med skit av dem idag, sedan han gjort fel på några ordrer. Och igår var en underchef på min somaliske kompis för att han var 10 minuter försenad från matrasten. Sedan såg jag inte min kompis mer.

Cheferna skall vara förstående och humana smilfinkar, och underhuggarna och låtsascheferna är dom som skrämmer dig.

När jag gick av passet ikväll, någon minut innan tio, sa jag till smilfinkeln att jag skulle gå, men att jag hade några ”plock” kvar på min kärra. Varpå han sa:

- Kan du inte bara ta dom då?

- Nej, jag slutar nu, sa jag

- Jaha!, sa smilfinkeln och lyckades inte riktigt hålla masken. Fan ta honom.

Under min tid på lagret får vi ändå till situationer där vi blir hängandes, medan orderna tickar ut. Vi skiter i det en liten stund, slappnar av och snackar om annat, som t.ex. vad vi ligger på lönemässigt. Vi från bemanningen ligger alla på 120 kr., medan de lägst avlönade fastanställda har 138. Vi snackar också om andra uppdrag vi varit på och hur de har varit, tills en av chefens lakejer dundrar fram – halvt på skoj, halvt på allvar – och sätter oss i arbete.

Jag gör klart uppdraget, är helt slut och rätt bister efter att ha sätt hur det fungerar på Ikea. Jag blir seg och oföretagsam av kvällspassen, som visserligen ger lite mer klirr i kassan, men som sabbar mitt sociala liv och gör att jag bara sover bort förmiddagarna. Så jag ser fram emot några dagars ledigt, och säger till min konsulent att jag skall hem när han ringer och frågar vad jag skall göra till helgen. Misstag.

Arbetslöshet

Jag kommer tillbaka efter en helg hos mina föräldrar och på måndag har inte bemanningsföretaget ringt. Jag går och väntar, börjar planera att sticka ut och söka jobb på någon restaurang, anmäla mig till ett annat bemanningsföretag, men jag kommer liksom inte igång.

Timmarna går fort. Jag får göra en kraftsamling för att städa och ta disken, ingen ringer. Jag ringer och en tveksam konsulent svarar:

- Jaså du har tänkt att stanna kvar i Oslo nu? Nej, tyvärr vi har inget uppdrag just nu.

- Nähe.

Jag skriver ett mail dagen därpå och blir alltmer stressad. Jag vill fan inte gå och dra här. Jag behöver ju pengar till det dyra Oslolivet och för att kunna spara en slant. Fan.

Jag vet att konsulenten försöker skuldbelägga mig med sina ord och sin tveksamhet. Han hade antagligen ett uppdrag på gång innan jag stack hem till Sverige på torsdagen. Ligger man inte på och är flexibel på deras villkor kan man bli bestraffad genom att man inte får jobb, blir tilldelad dåliga uppdrag, eller att man får gå ner i lön. Speciellt när man är ny som jag och inte har något större förtroende, eller inte är ”behövd” på ett uppdrag, sitter man löst.

Jag minns hur det länge jag satt framför datorn när jag skulle registrera mig som arbetssökande. Det tog över en timme och jag fick göra meningslösa test för att ”ha större chans att få jobb”.

När man är arbetslös stannar livet upp. Det skall vara besvärligt och man skall vara tacksam, känna sig utvald som får sälja sin arbetskraft till bemanningsföretaget som ju lever på att sälja oss som varor till andra företag. Och det blir mindre kvar till oss.

De tar givetvis alltid rejält med procent på våran – med norska mått – låga lön, och plockar sedan ut nästan hälften av den extrabetalning vi skulle ha fått för obekväm arbetstid, för att vi offrar en eftermiddags vila.

Efter att jag legat på i tre dagar och hört av mig för varje liten småsak jag kan komma på, och med en liten extrahälsning om att jag är väldigt sugen på att komma på jobb, ringer dom. Det kan låta kort, men för mig är det en evighet. Jag har kommit till den förlovade staden för att tjäna pengar, inte för att vara arbetslös när det kryllar av jobb som alla säger. Då känns det extra värdelöst.

Första uppdraget: Flyttnings- och monteringsfirma

När jag fick mitt första uppdrag blev jag rätt glad över att komma ut på jobb. Uppdraget var flyttjobb och jag blev kontaktad av en annan konsulent jag brukade ha. Företaget visade sig vara ett familjeföretag där farsgubben hade lagt ifrån sig det officiella uppdraget som daglig ledare för att mjölka pengar ur andra företag, samtidigt som han ändå kom in och gormade på sin familj och oss andra som jobbade på lagret och på de tillfälliga uppdragen. Den egentliga chefen var något lugnare och var inte så mycket på arbetsplatsen.

Första dagen satt jag och drack kaffe och läste tidningen innan jobbet satte igång.

Men sedan satte det fart och jag fick åka runt och släpa möbler mellan rätt fina lägenheter, med en rätt juste gubbe som tyvärr stressade för mycket. Vi riskerade att bli av med rätt mycket lön genom att parkera olagligt och rätt riskabelt på knepiga platser inne i stan, eftersom företaget inte betalade parkeringsböter, även fast de i princip förutsatte att man skulle parkera olagligt och riskera böter.

Jag fick också kånka upp kontorsmaterial till flashiga kontor i centrala Oslo, oftast tillsammans med familjens dotter. Hon ökade på tempot rejält, vilket gjorde att man fick rusha genom arbetsdagen och var helt slut när man kom hem. Hon sa en gång att hon jobbade hårt eftersom hon och familjen tjänade bra på det. Jepp, tänkte jag. Ni gör det, men inte jag, inte vi som sliter våra ryggar för er, vi gör det inte.

Saker blev riktigt jobbiga när jag skulle köra en flyttning själv, jag skrev så här till några vänner då:

Jag har skickats ut att köra flyttningar i centrala Oslo som är ett helvete, speciellt i fredagstrafiken, där jag förväntas fickparkera olagligt för att kunna kånka in möbler. Får jag böter så kommer jag få att betala dem själv. Jag får nästan magsår bara av att tänka på skiten. Senast blev jag dessutom skickad på uppdrag med familjens skoltrötta 17-årige son, som inte hade den minsta aning om kartläsning. Jag tycker att dom kan dra åt helvete och köra sina jävla flyttlass själva.

Mitt problem är att om jag säger det kan jag bli straffad av bemanningsföretaget, genom att inte få flera uppdrag. Alla som jobbar på bemanningsföretaget måste visa sig duktiga och sedan tjata och smöra för personalcheferna för att få attraktiva lagerjobb där man kan få sälja sin arbetskraft lite längre perioder och kanske få möjlighet att skaffa sig lite arbetskamrater.

Mot slutet av de 8 dagarna jag jobbade blev det lite bättre. Jag fick lugnare uppdrag som till exempel montera upp möbler i ett större arbetslag. Det gav mycket större möjligheter att ta småpauser, snacka med några av de andra rätt unga arbetarna, och framförallt slapp man ha med någon djävel som pressade upp tempot. Arbetsledaren vi hade med oss var rätt lugn och stressade inte. Flyttuppdragen som jag hängde med på blev också bättre, eftersom jag kunde sluta jobbet med betalt de sista 30 minuterna. Jag fick också en guidad tur till Holmenkollen på arbetstid när vi gjorde lite uppdrag där uppe.

När det just började bli juste och jag hade fått lite kontakt med arbetskamraterna var det slut på uppdraget, vilket för mig alltid sätter igång en massa tankar om hur jag skall få jobb nu?

Jag fick i alla fall ett samtal redan dagen efter då det var dags att gå på uppdrag två.

Söka jobb

Jag gled in i bemanningsträsket genom att en polare hade jobbat där ett tag och gav mig ett nummer till sin konsulent. Det är så man brukar få jobb. Man får först fylla i ett idiotiskt formulär och göra en del tester innan man kan söka. Sedan får man träffa en konsulent som frågar en om man ofta är sjuk – vilket jag självklart svarar nej på, och försöker skapa en så bra bild av mig själv som möjligt.

Konsulenten säger till en att de skall kolla efter uppdrag (vilket betyder kortare anställningar), men de säger också till en att man skall söka aktivt på hemsidan. Att man skulle få jobb genom att söka på deras hemsida är skitsnack. De lägger upp rätt få jobb och det är en massa sökningar på dem, eftersom alla som inte har fått komma på intervju också söker. Jag har aldrig träffat någon som har fått jobb så.

Man gör det ofta snarare för att visa sig intresserad och aktiv som sökande, men det viktigaste är att ringa eller maila och tjata på ett fint sätt om att man skall få jobb.

Bemanningsföretagen gör så för att de vill att du skall se det som en gåva att du får jobb, när du egentligen drar ihop pengar åt dem. Du skall vara aktiv och sköta dig på jobbet så att du kan få ett lite bättre uppdrag någon annanstans.

Intro

Jag som många andra svenskar tar mig till Oslo för att knega. Vi gör det av olika anledningar, men vi gör det för att sälja vår arbetskraft och slippa den krångliga fattiga svenska arbetsmarknaden. Vi jobbar på en massa ställen – barer, restauranger, byggbranschen, fabriker, lager, affärer – men de flesta av oss har det gemensamt att vi inte har fasta arbeten, utan jobbar tillfälligt och många av oss på bemanning.

Varför en blog om bemanning?

Jag skriver utifrån erfarenheter för att försöka förstå och hitta lösningar som passar mig som arbetare, och för att kunna kommunicera med andra och ta del av och sprida erfarenheter.

För även om löner är bättre och det finns mer jobb, så måste vi ändå sälja vår arbetskraft och överskottet går i fickan på någon annan. Vi är exakt lika uttröttade efter ett arbetspass här som vi är i Sverige, och vi möter på samma idioter till chefer i branscher i Norge och Sverige.